Erik visade sig bringa tur till fisket. Först drog han en Långa, sedan en Torsk, slutligen en piggvar. Axel fick en Kolja, en makrill och en torsk. Anette fick en liten sej. Uppenbarligen skulle vi fånga en av varje sort. Liten senare plockade Erik och Hannah även blåmusslor. Så våra middagar har varit så färska de kan bli.

Jag vet inte vad vi lärt våra barn, men så här fiskar de.

Så kom vi då till slut till Titran, dit Erik (Hannahs pojkvän) anslöt. Och vädret bjöd – så klart – på strålande sol. Redan första dagen la vi båten och gav oss ut på havet. Men motorn hackade betänkligt och la av utan anledning. Axel slet för att få den att gå, men var till slut tvungen att ge upp. Motorn lämnades till service på Hitra och vi fortsatte istället med att ro ut till fisket, vilket fungerade lika bra. Lite tyngre men mycket tystare. 

Efter att ha sovit i tält, såg vi fram emot det enda vi bokat för resan: en natt på Juvet. Det är ett naturhotell beläget bara någon mil från Trollstigen med forsen rinnande förbi. Här har man byggt ett fåtal moderna rum/hytter, med glasvägg rakt ut mot naturen, ut mot fjället eller forsen. Hytterna är målade i mörka färger och består i princip bara av ett rum för att naturen ska vara det man uppmärksammar. Och det bjuds på mat med enbart lokala ingredienser. Lite dyrare en ett vanligt hotellrum men absolut värt det och en glimt av det moderna Norge. Vattnet i forsen var kallt men Axel var inte sen att bada trots det. Vi tog det lugnare och njut av närheten till naturen, trots att vi satt bakom glas.

Från Jotunheimen reste vi vidare upp på Dalsnibba, en högst belägna punkten du kan ta dig med bil, vidare ner till Geirangerfjorden, med färja genom fjorden för att slutligen ta oss vidare till Trollstigen. Det var verkligen en tur över höga berg och genom djupa dalar. 

När vi väl kommit över toppen trodde vi att vi hade max en halvtimme tillbaka till campingen där vi tältade. Men vägen var längre än så. Många timmar längre. Först åtta timmar och en kvart från start, staplade vi ner till campinglägret. Stumma och stela i ben, knän och höfter, trötta och hungriga, men ändå nöjda över en fantastisk dag.

Vi kan väl ta en liten tur på fjället, tyckte Anette, så jag kan ta lite bilder, och såg framför sig ett par timmars lätt promenad. Men det fanns många leder att välja på, så vi valde så klart den längsta. Utsikten var bedövande vacker även om leden var lite svår i vissa bitar. Svårast var själva Besseggen, en knappt meterbred brant som löper över kammen på fjället, med en brant stigning upp till högsta toppen och ett fall på många hundra meter om man trampar snett. Lite läskigt faktiskt.

Vi tog sikte på Titran. Jag, Anette, Axel och Hannah. Men istället för att åka raka vägen via Sundsvall, Storlien, Trondheim och Orkanger, snirklade vi oss upp genom de bergiga delarna. Vi tänkte ta ett par dagar att se det Norge vi alltid försakat. Första anhalt Jotenheimen Nationalpark, där vi svalkade fötterna i första bästa sjön.

Vi kan ju inte lämna TItran utan att visa den nya El-mätaren. Om jag förstår det rätt rapporterar den direkt till Trønderenergi. Så Tone slipper springa och kolla varje månad.

Vi går till samma ställen och tar bild på samma motiv, ändå känns det nytt varje gång. Det är väl ljuset som gör det, tänker jag.